Jag tror många saker länkar vägen till utmattning
En sak är att vara flicka och kvinna. En annan uppväxten och den psykosociala miljön runt individen
Stress och kosten
Mina första 17 år präglas av den psykosociala miljön I hemmet och en på den tiden (dvs 60-talet), tänkt bra kost. Mycket snabba kolhydrater och mackor och mjölk och väldigt lite frukt och grönt. Jag var hungrig jämt fast vi hade mat.
Vid 17 lämnade jag min hemmamiljö och flyttade 50 mil därifrån och jobbade inom kyrkan, en inneslutande miljö med trygghet.
Vid 18 började jag plugga i Uppsala och med studiemedel lever man inte utan stress, och inte med bra kost heller.
När jag pluggat klart och börjat jobba kunde det ju förändrats men jag hade ingen kunskap om vikten av kosten. Vikten hade pendlat upp och ner sen 13 års ålder – hormonerna var alltid i obalans från då
Nästa stress inföll när vi inte blev gravida, sju år av kämpande och nederlag på nederlag. Sen ploppade tre små tjejer ut inom loppet av sex år och lyckan var stor!
Småbarnstiden gick fort och tillbaka till arbetet igen
Jag var fortfarande inte kostmedveten.
Skilsmässa vid 36 års ålder.
Ny kärlek.
Blev bättre på och ta hand om mig själv och äta sundare och mindre socker. Tränade.
Efter några år visade det sig att mannen var psykopat och begränsade våra liv helt och hållet. Känslomässig stress och bygga styrka och ta sig ur tog tre år.
Barn i tonåren stressade mig som ensamstående mamma och ekonomin likaså. Första gången jag blev sjuk. Hormonerna fixade en knölstruma som jag opererades för.
Vi flyttade till en stad och jag fick jobba i poolen för förskollärare
Visste inte från dag till dag om jag hade jobb… Tränade varje dag och försökte klara stressen, och sov sämre och sämre…
Ibland tänkte jag att min utväg var och ställa mig på torget med en skylt på magen: ”Jag vill gifta mig!”
En väninna och jag i samma situation sålde bröd på torget på lördagarna. Till sist fick jag hjälp genom arbetsförmedlingen.
En tjänst på sex månade som AF delvis betalade lönen för.
Allt ekonomisk stress försvann! Vilken lättnad!
Efter sex månader blev det förlängt utan Af:s betalhjälp till arbetsgivaren.
Arbetet då…
Jo, det var på en sexavdelningsförskola – lycka!
På ”min” avdelning var det 36 barn 1-5 år och sju pedagoger.
I början var det nytt och spännande och utmaning!
Över tid märkte jag att det tog på min hjärna.
Att ha koll på vad som händer överallt – kunna alla föräldrars namn och helst far- och morföräldrars oxå.
Stressen över att hinna tala och vara och jobba med alla barnen under en dag och kunna återknyta vid hämtning vad barnet varit med om under dagen. Hålla säkerhetsnivå. Äta snabbt alltid och rasta snabbt och inte gå på toa när man behövde.
Pressen att inte få vara sjuk gjorde att jag tog en alvedon och gick och jobbade
Så småningom blev det mer regel än undantag. I samma veva tog jag svininfluensavaccin för att jag inte skulle bli sjuk i det.
När tio månader gått – for jag till jobbet och kunde inte parkera och gå in – jag åkte hem. Hemma en vecka och pratade med chefen vid ett möte under den tiden.
Jag sa; jag ville sluta, och sökte annat jobb under tiden.
Jag slutade vara glad och orkade inte träffa människor.
Ett högt pris.
Fick fast tjänst på en tvåavdelningsförskola nära hemmet och blev glad över det.
Orkade ingenting när jag kom hem från jobbet; inte träna heller, och inte umgås med andra. Till saken hör att förskolan skulle byggas om – så vi blev 40 barn och sex vuxna på en sida av huset i tre månader.
Gå ner i tid för att orka
Nästa kvinnofälla känns det som i efterhand.
Jag jobbade 75% och orkade lite mer hemma…
Fortfarande pressen från arbetslaget – du kan inte vara hemma om du är sjuk för vi får ingen vikarie.
Andra hösten började jag trilla dit på alla förkylningar och fick mkt korttidsfrånvaro
Samtidigt blev jag olycklig över att inte min strategi om arbetstidsförkortning funkade Jag tog flunsaspruta för och kanske hålla mig friskare under vintern.
En vecka efter kom andra kraschen
Min kropp klarade inte av vaccin i kroppen och jag blev sjuk och magen pajade och värk överallt samt sömnproblem.
Vårdcentralen gav mig saroten och omeprazol.
Tacksam för att nån hjälp fanns!
Sex månader tog det innan magen kändes ok, och värken försvann ju, eftersom jag blev zoombie av sarotenet. Nu förstår jag att inte de sakerna gjorde mig frisk!
De dolde bara symptomen!
På våren började jag jobba igen och sommaren gick också att jobba. När alla barn kommit tillbaka efter semestern och inskolningarna på förskolan började så började alla mina infektioner igen. Jag jobbade på alvedon och kaffe.
Noll immunförsvar!
Jag fortfarande lika aningslös – tog en alvedon och jobbade…drack fyra muggar kaffe per dag.
Ny flunsaspruta i november för att jag inte skulle bli sjuk… Krasch nr 3 kom efter en vecka…
Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv!!!
Jag hade frysilgenom kroppen och värkskov 10h långa orkade inte äta och gå upp ur sängen Jag fort till akuten massa gånger men blev hemskickad. Jag tog maken med mig till vårdcentral och akuten men jag fick åka hem igen…
Kroppen var utslagen med 34 grader i temp
Jag trodde jag skulle dö varje dag.
I januari fick jag kontakt med en homeopat som försökte hjälpa mig iaf Thuja doser gjorde att jag kom på fötter och citronvatten varje morgon.
Ännu hade jag inte träffat på Utmattningsskolan
Hela tiden press om försäkringskassan inte skulle godta läkarintygen. I april tyckte inte läkaren att jag kunde vara sjukskriven längre för det var inget fel på mig ! Hela våren hade det varit press från hans sida att skynda på tillfrisknande. Jag ville inget hellre än att få tillbaka min ork, och gå till mitt älskade jobb! Började arbetsträna på eget intiativ en månad.
Det gick inte
I augusti sa läkaren att jag skulle jobba 50%. Jag började, och efter 14 dgr ville han jag skulle gå upp på 75%. Det gjorde jag en vecka och gick ner själv på 50% igen. Jag berättade att jag hade ständigt tryck i huvudet och läkaren svarade bara;
– Det är din stress.
17 september 2016 fick jag en stroke!!
Det värsta som hänt mig och det bästa !
Jag överlevde och hade chans och leva mitt liv vidare. Strokevården i Sverige och min stad är fantastisk! Helt plötsligt fick jag ett rehabteam runt mig som ville stötta mig på vägen tillbaka. ALLT som jag saknat vid min utmattning. Vården ger piller inte coachning vid utmattning.
Samtidigt hittade jag facebookgruppen livefterutbrand.se
Jag gick med i första kursen, och blev glad att jag och min kropp förstått något innan – citronvattnet! Eftersom jag åt Varan kunde jag inte följa skolan så mycket. Efter jul började jag skolans program med 10% och min kropp reagerade bra på det.
Hjärndimman från utmattning försvann sakta men säkert
I mars 2017 fick jag sluta med Varan och jag tar mer och mer av skolans drycker. Gifterna från mediciner mm släpper sakta ur kroppen och tar jag för mycket blir det för jobbigt för kroppen.
Jag äter ekologisk ren mat och rör mig utifrån vad kroppen orkar.
2016 orkade jag inte gå runt kvarteret mer än i fart som en 80 åring – nu gör jag 7-9000 avsnitt per dag, och jag är starkare igen.
Hjärntröttheten begränsar mig, och min utmattning finns kvar i hjärnan sen tidigare, det märker jag ju friskare jag blir.
Är tacksam för Utmattningsskolan, Rehabteamet och Försäkringskassan som behandlat mig väl och att jag lever!
Jag ska bli frisk, jag är bara 54 år
Jag vill jobba igen!
Men inte i stress!
Stress och gifter gör oss sjuka
Helene Elf
Jag som skriver är en kvinna på snart 44 år som har varit sjuk i snart 13 år i utmattning.
Vi har hjälp av 
Så nu ber jag dig å alla riktigt sjuka människors vägnar: hjälp dem att bli friska innan du käppjagar dem ut i jobb.
Doktorn ger sig på patientens cadiumförgiftning, och det är inte helt säkert att doktorn ens ”får” det därför att de är bakbundna och ska följa Socialstyrelsens riktlinjer.
den behövs, är i botten författare, och jag gör som jag vill. Vi har 2600 medlemmar på 
På facebook finns flera grupper som vänder sig till de så kallat ”utmattade”, och det är mer regel än undantag att de utesluter folk som ens knystar om Utmattningsskolan.
– Det går inte, det har vi aldrig gjort förut.
Meddela dem att Utmattningsskolan finns, och tar drabbade ur mörkret.
Vi har 
Den klassiska och älskade boken ”Botten upp” utkommer nu på nytt på läsares begäran och den är aktuellare än någonsin.
Det händer aldrig mig (1997), Bilda Förlag
Eller, de är egentligen två, för medlemmens partner är med på resan, och båda mår klart mycket bättre.