Kategori: Botemedel

I en studie i USA fann man att 93% av alla hade mögel i systemet, och i kontrollgruppen var det 0%, och jag gissar alltså att det kan vara samma i Sverige. Det är bokens enda gissning, och för övrigt tar jag med läsaren ut i främst västvärlden och jag presenterar världens främsta experter, skolmedicinare, som har lösningarna på problemet varför denna bok, och kommande, ska ses som handlingsprogram.

Vi vet redan att vi har ett helt gäng i skolan som hade mögel som förgiftningsrot och så snart man vet varför man är sjuk kan man åtgärda grundproblemet. Varje bok om förgiftningsrötter, nästa blir en om parasiter, kommer att inledas med erfarna sjuka, som också är erfarna UMS-medlemmar, och som ser ljus i tunneln och först ut är Petrea K Marklund, åtföljd av två kvinnor till som berättar, och som inleder denna bok som släpps om nån vecka eller två:

En möglig historia av UMS-medlemmen Petrea K Marklund
Det var en fläck på väggen, den var helt torr, det luktade inget, en gammal åtgärdad vattenläcka från taket, ingen fara alls typ. Sedan jag flyttat in i huset för drygt sex år sedan har jag långsamt, långsamt blivit sämre igen i mitt utmattningssyndrom, ökad trötthet, huvudvärk, kronisk snuva, ofta ögonmigrän.

Jag tänkte inte på mögel trots att jag varit utsatt för det en gång tidigare i en lägenhet där ventilationen inte fungerande. Det blev kondens och jag låg och sov bredvid en fläck (som doldes av möbler) med både grönt och svart mögel. Den gången trodde jag att jag var döende, jag blev jättesjuk och det enda jag önskade var att lägga mig ned på golvet och sova och låta mig bli uppsopad på en skyffel av någon.

Men när vi upptäckte odlingen i väggen och jag stängde dörren om sovrummet och flyttade ut i vardagsrummet så piggnade jag på mig ganska direkt. Alla tyckte så synd om mig för att jag behövde bo så trångt lagom till jul. Jag var istället så lycklig och tacksam över att jag inte höll på att dö.

Trots den erfarenheten kopplade jag ändå inte att det kunde vara mögel som gjort mig sämre de här senaste åren. Processen var så mycket långsammare, inte ens när jag fick kronisk snuva efter några år, som höll i sig konstant, tänkte jag mögel.

 

Det är över femton år sedan jag ”gick in väggen” rejält, jag kraschade totalt och jag hade ingen anledning att tro något annat än att det var stress och enbart stress. Klart att det var arbetet, hemmet, livsförhållandena, som faktiskt var en katastrof. Jag lovar, det var inte svårt att tro att min sjukdom berodde enbart på stress.

Jag har aldrig under de här femton åren mått bättre än vad någon gör tre veckor efter en influensa, och kraschade gjorde jag två till tre gånger per år. Men när man mår så är man ju nästan frisk, tillbaka i jobb en del i alla fall.

Sedan började det långsamt gå bakåt igen, trots suveränt stressfritt arbete som jag stormtrivdes med, förstående chef som justerade arbetsuppgifterna så fort jag blev sämre, bra kollegor, fantastiska vänner, bra relationer överlag, tryggt hemförhållande med stabil, bra partner och trygg i mig själv. Trots alla redskap jag fått genom åren i hur man ska hantera stress så blev jag bara sämre och sämre.

Jag nämnde influensa innan, blanda in baksmälla (en rejäl en, som om du partat i en vecka, fast du inte har druckit alls) och senildemens så har du konceptet. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

När jag ”firade” fjorton år som sjuk började jag för första gången under alla dessa år tvivla på att jag någonsin skulle bli frisk igen. Men ge upp är inte min grej, jag bestämde mig för och skrev ned, att jag skulle fira mitt femtonde år genom att bli frisk.

Jag började med djupmeditation en timme varje dag, och jag blev långsamt bättre, piggare, faktiskt nästan pigg, sedan kraschade jag igen. Jag försökte verkligen fortsätta meditera, men orkade inte sitta upprätt, somnade bara, kände mig enbart yr och konstig, det var bara plågsamt.

 

Blev utredd av företagshälsan. Beskedet blev att läkaren inte hade sett någon någonsin med min sjukdomsbild och sjukdomshistoria bli frisk. Han ville helst sjukpensionera mig helt, men trodde inte att försäkringskassan skulle godkänna det. Han satte min arbets-förmåga till max, på sin höjd, eventuellt 25 % och han var rädd att jag skulle bli helt sängliggande om jag fortsatte att kämpa.

Han lade också till diagnosen PTSD på mig, men trodde att terapi skulle vara för tufft för mig att klara. Jo, jag trodde också PTSD, något måste man ju tro att det beror på. Något måste det ju vara som är felet. Jag har genom åren haft diagnosen utmattnings-depression, fast jag inte var deprimerad utom allra, allra först när jag blev sjuk, sedan fick diagnosen heta utmattningssyndrom.

Men jag hade till slut alla kriterier för me/cfs, det som förr kallades kroniskt trötthetssyndrom, och inte heller det finns det något botemedel för. En läkare skickade flera remisser för att utreda om det var det jag hade. Alla remisser kom tillbaka, det fanns inget utrymme för att utreda mig. Med mitt nedskrivna mål, att fira mitt femtonde år som sjuk genom att bli frisk, såg det inte så ljust ut.

Då fann jag Utmattningsskolan på nätet via en grupp på FB. Jag gick med och provade, trots att det mesta jag trodde och visste om utmattningssyndrom ställdes på huvudet. I början kändes mycket knasigt och annorlunda i tänket, men det var ingenting dyrt och ingenting som var farligt och jag hade som du förstår inget att förlora. Mina framtidsutsikter var som sagt inte så lovande. Vanliga vården hade ju inte heller någon som helst hjälp att ge. Jo, mera samtal, KBT, och så antidepressiva som jag vägrade och som jag faktiskt tilläts vägra eftersom jag hade provat och det inte hjälpte.

I Utmattningsskolan pratas om att utmattningssyndrom beror på inflammation i hjärnan, och det kunde ju lugnt stämma med mitt mående, min hjärna kändes som den var kokt i ständig feber. Efter två veckor märkte jag första effekten av de antiinflammatoriska recepten och råden i skolan. Men det tog tre och en halv månad innan jag hade tillbaka min hjärna helt. Då kunde jag tänka, men jag var fortfarande så fruktansvärt trött.

Men jag hade ställt in mig på att det skulle ta tid, att det inte var någon quick fix, hade jag nu varit sjuk i femton år så kunde jag lugnt ge det två, tre år att bli frisk. När hjärndimman var borta och jag kunde tänka igen var det dags att leta orsaker och med skolans hjälp klura ut varför och hur just jag blivit sjuk. Veterinärer skickar en hårtuss till labb för att få veta näringsbrister bland annat, nu gjorde jag också det.

 

Jag hittade med hjälp av analysen att jag inte tog upp näring som jag skulle och vissa brister var katastrofala trots bra kost. Enbart det kunde vara orsaken till att jag var sjuk. Min mage har varit kass sedan tonåren, magkatarr, IBS, jag har periodvis ätit mediciner som inte gjort den ett dugg bättre.

Min mage var något bättre efter att jag slutat med gluten, det gjorde jag strax innan jag hittade UMS för min mage stod ständigt i fyra hörn och skrek, men den var ändå långtifrån helt bra. Så något behövde göras åt den, läka tarm med hemkokt buljong bland annat. Jag gjorde även skolans parasitkurs och något hände, piggnade till betydligt och magen blev äntligen lugn och fin på riktigt. Det konstiga är att jag inte har något problem med att äta gluten när jag är utomlands, men här hemma får jag problem.

Sedan fann jag via analysen även tungmetaller, uran som man först på senare år börjat mäta i dricksvatten och bara om man ber särskilt om att de ska mäta det. Det kan kanske vem som helst förstå att det inte är bra att dricka uran år ut och år in? Och att det ligger kvar i kroppen och att man behöver få ut det, när man har slutat dricka det/skaffat filter.

Sedan var det dags att titta på den där fläcken på väggen, när jag läste på i skolan var det många av mina symtom som kunde tyda på mögel. Och jag kände ju igen några, ögonmigränen, tröttheten som inte gav med sig trots att hjärnan hade blivit klarare. Och så började jag få besvär i halsen, slemhosta som höll i sig lika ihärdigt som snuvan jag hade.

Vi flyttade ut ur huset innan vi bröt upp väggen, mycket också för att se om jag skulle må bättre när vi inte bodde kvar i samma miljö. När vi öppnade väggen så var det alldeles svart bakom, svartmögel. Sedan sanerade vi, tog bort allt skadat material och behandlade med mögeldödande medel. Vi körde den organiska varianten för att slippa ytterligare gifter. Och så använde vi tea tree-olja, städa och tvätta allt med tea tree-olja, äppelcidervinäger eller bikarbonat. Sedan luftrenare och kombinera med luftrenande växter, NASA har bra koll på vilka växter som är effektiva. Ventilationen i huset ska också ses över, samt eventuellt ska vi även köra ozonbehandlig.

Jag vet inte än om saneringen och städningen kommer att vara tillräckligt. Möglet är åtgärdat, men kommer miljön i vårt hus att bli tillräckligt bra? Ungefär 70 % av alla bostäder i Sverige beräknas vara sjuka hus, mögelskadade, så jag tänker att det är svårt att hitta ett nytt friskt boende. Som jag ser det finns det två läger i Sverige, såklart finns hela spektret, men de här två är som jag ser det starkast, låter mest. Ett läger där mögel inte är farligt alls, inget att bry sig om och inget man blir sjuk av. Medan det andra starka lägret säger släng ALLT du äger och har och flytta. Du kan inte sanera, eller ta med dig någonting. Jag valde att sanera och flytta tillbaka, bo kvar i huset.

Jag har mejlat och frågat min läkare i Indien, som jag fått kontakt med genom Utmattningsskolan, hur de ser på mögel. Under monsuntiden har de mycket mögel, de hanterar det genom att måla väggarna med en speciell färg som dödar mögel, vara noga med att torka och stryka kläderna, stänga in dem torra i garderoben, inte ta in fuktiga saker som skor eller paraplyer etc. Men de har också örter som motverkar skadeverkningarna och de är noga med att bygga upp immunförsvaret och med ett bra immunförsvar så klarar de lite mögel utan att få några problem.

Och det är ju vad jag gör i Utmattningsskolan, bygger upp immunförsvaret, får tarmen och magen att fungera så den tar upp näring som den ska. Men balansen måste fungera, för mögel slår även ned immunförsvaret. Allting är komplext, har man en mage som inte fungerar blir man känsligare för tungmetaller, parasiter, mögel och vise versa. Har man någonting som är i obalans så är det lättare att det fylls på med annat. Lite kan man klara, men när det blir för mycket rinner bägaren över och man kraschar.

 

Det är svårt med kunskap – trots att vi anlitat professionella experter så verkade inte kompetensen runt mögel finnas. Inte heller den svenska sjukvården verkar ha tillräcklig mögelkompetens. Till exempel som när jag berättade om att jag trodde det var mögel som gjorde att jag rasade och blev sjukare igen, för min läkare och hon sa ”Visst, mögel kan påverka.” och i nästa andetag frågar hon ”Har du haft en traumatisk barndom?”

I Sverige är det så inpräntat, inbankat och ”bestämt” att de här symtomen enbart är psykiska, så man ser inget annat. Inte ens när det borde vara uppenbart. När jag även berättade om min kroniska snuva och slemmet i halsen borde väl en läkare förstå? Jag vet att det finns läkare som kan det här, till och med i Sverige. Men jag fick recept på Bricanyl inhalator och kortison. Och så skulle jag ha samtal med en kurator.

Nu efter ett år i Utmattningsskolan, med inre åtgärder mot inflammationer och yttre åtgärder avseende boendemiljön så sover jag som jag ska och jag vaknar återhämtad. Jag kan sova fast jag varit igång en hel dag och jag sover hela natten. Förut kunde jag skotta upp mig och ”vara som pigg” (se pigg ut) en dag och betala hårt efteråt med minst två dagar i sängen och må som vid trettionio graders feber. Den överväxeln fungerar inte alls nu, min kropp säger tydligt ifrån numera när jag är trött och jag sover gott.

Jag har inte heller längre några speedade stresspåslag där jag inte kan sova på natten om jag gjort för mycket på dagen. Tidigare var det då omöjligt att sova, uppstressad och uppvarvad. Normalt under åren som sjuk har varit att vakna fem, sex gånger per natt och sedan har jag haft svårt somna om. Visst är jag trött emellanåt nu också, men ingen sådan extrem trötthet som jag hade tidigare med sömn-/vilobehov på minst 16 timmar dygn för att fungera någorlunda, dvs. kunna göra något lite överhuvudtaget. Nu sover jag cirka sju och en halv till nio timmar och fungerar. Bara det är ett underverk.

Min mage är tyst, lugn, snäll och fungerar som den ska. Jag är nästan förvånad, ”Va, gör du inte ont!? Inget skrikande!?” Min svullna mage (”Åh, ska du ha barn!”) finns fortfarande lite kvar av, men den är på väg att minska. Jag har inte längre ständig huvudvärk, aldrig ögonmigrän numera. Jag har fortfarande kvar vissa spår av värk, stelhet i leder och muskler samt viss lätt huvudvärk ibland, men väsensskilt mot tidigare.

Har fortfarande lite småsår på armar och ben. Under en del av behandlingen under det här året fick jag fruktansvärda kliande eksem på armar, ben och i ansiktet. Jag tror att det var något i min kropp som ville ut. Det blev till att dra ner på behandlingen, backa och ta det lugnare. Jag hade kört lite för fort fram med behandlingen, man ska inte må dåligt även om det ofta blir sämre innan det blir bättre, det får ta tid att få ut gifterna.

 

Jag har inte längre några dubbelslag eller oregelbundna hjärtslag. (Det berodde förmodligen på att jag hade total brist på kalium.) Inte heller någon ångest, panikångest, som plågat mig i alla år. Jag har varit fumlig, tappade saker, slog i och slog sönder. Jag hade yrsel, det var obehagligt att gå i trappor, kändes som jag skulle tappa balansen. någon gång föll jag också handlöst, tack o lov inte utför någon trapp. Numera kan jag gå i trappor utan att det känns som om jag nästan ska dö, jag har ingen yrsel längre och det är sällan jag är fumlig, endast när jag är riktigt trött. Och jag är mer som normalt trött nu, när man normalt har anledning att vara trött, nästan som en frisk som är trött.

Jag har varit väldigt glömsk till och från under de här femton åren, emellanåt har jag glömt saker jag gjort totalt. Mina barn och vänner brukar ibland tala om saker jag inte har en susning om. Jag minns inte alls, inte ens nu när jag är bättre, det finns luckor från mina sjukdomsår som är helt svarta. Jag kunde när det var som värst tappa ord, namn och hade nästan omöjligt att komma ihåg saker jag skulle göra. Alla rutiner som man gör automatiskt var borta. Nu är min hjärna tillbaka. Jag minns till och med att krydda maten och borsta tänderna utan problem.

Jag kan tänka, läsa, räkna, minnas saker. Jag har fått mitt liv och mig själv tillbaka, det mesta i alla fall. Min man sneglar på mig och undrar ”När kommer kraschen?” men den kommer inte längre. Jag har inte längre som feber i hjärnan, jag kan koncentrera mig, till och med prata siffror och politik utan att hjärnan lägger av direkt.

Jag är tillbaka i arbete, jobbar 25 %, och det känns bra och roligt och rätt lagom för tillfället. Jag skulle i nuläget inte klara av mer, det är fortfarande ett stort jobb att fortsätta mot att kunna bli helt återställd. Så visst, vissa saker är fortfarande kvar, även om jag har mycket mera ork, så får jag vara noga med min energi och vila.

Från en del får jag höra när jag berättar vad jag gjort för att bli bättre ”Klart att det fungerar om du tror på det.” Jo, placeboeffekten, tankens kraft är inte att förakta, det kan läka mycket. Positivt tänk är viktigt, utan det hade jag nog inte överlevt eller orkat leta lösningar. Men enbart tänka hjälper inte. Och jag har verkligen trott på ALL behandling genom de här femton åren, från SSRI till terapi, till vitaminer, till meditation och positivt tänkande. Så hade SSRI och terapi hjälpt så hade jag varit frisk för länge sedan.

Jag har genom åren gått i terapi, ätit antidepressiva läkemedel, stresshanterat, KBT: at, andats, slappnat av, bearbetat, byggt självkänsla och självförtroende, förändrat och vänt runt hela mitt liv. I och för sig till det bättre. Faktiskt till riktigt bra. Jag ändrade även kosten, såg till att äta bra. Jag trappade själv ut SSRI och åt istället B-vitaminer som fungerade bättre. Läste om candida, allt stämde, slutade med socker och snabba kolhydrater. Blev bättre av det, ett tag. Allting var så, blev bättre ett tag för att sedan krascha igen.

 

Vissa saker som jag har provat förut har jag hittar igen i Utmattningsskolan, men tidigare har det varit som att rycka hit och dit i lösa trådar lite hur som helst och utan sammanhang. Det är först nu som jag har hittat något som haft en helhet och en röd tråd att följa och som har fungerat. Om vi tar till exempel B-vitamin, något som jag mådde bättre av att äta men som inte gjorde mig helt frisk. Det är EN sak som man kanske har brist på och behöver extra av som utbränd. Men om man inte vet orsaken till bristen, kanske att man har en tarm som inte tar upp näring, har tungmetaller som stressar och bränner olika mineraler och vitaminer? Allt är en helhet och man behöver se till den och även kolla upp vad som gäller för just en själv.

Jag hörde för ett tag sedan om en kvinna med utmattningssyndrom som var på väg tillbaka att snart börja arbeta, istället rasade hon ihop totalt. Många symtom tydde på stroke, hon blev delvis förlamad, tappade talet osv. In på akuten som inte hittade något fel, så hon blir vidareslussad till Psyk, för ALLT sitter i huvudet. Väl hemma och en liten aning återhämtad efter några dagar, så försöker kvinnan ta en promenad. för motion, promenader är ju hennes rehabilitering. Det gick inget bra kan jag säga.

Det kunde ha varit jag i en parallell berättelse om mitt liv hade fortsatt utan att jag hittat Utmattningsskolan. Fastän min läkare som utredde mig och dömde ut mig för drygt ett år sedan var åtminstone klok nog att tycka att jag inte skulle ut och motionera, precis lika lite som man ska träna när man är förkyld. Det börjar bli dags att boka ett möte med honom och berätta vad jag gjort det senaste året.