Om en mamma, och ett barn, är ”utmattade”, och båda blir hjälpa av guldmjölken tyder det på att båda har en inflammation i hjärnan, och med stor sannolikhet samma förgiftningsrot; virus, bakterie, tungmetall, parasit.
Socialsekreteraren själv hade tydligen fixat sin unge på fem dagar genom att först ta reda på vad barnet var förgiftad av; gluten. De flesta driver dock sociologins linje, som är den största humbug mitt land råkat ut för någonsin och som kostat oss biljarder samt hundratusentals förspillda liv, och nu får vi se om de kan få ekonomisk hjälp för att bota ett barn till på fem dagar… om inte väntar ett livslångt deltagande i hur många terapisessioner som helst och i värsta fall även ett tvångsomhändertagande av barnet.
Glöm inte bort att man kan söka handikappsersättning av F-kassan för ”merkostnader”.
Jag kan inte påstå att jag har haft nån som helst kontakt med psykatrin under 80-2010-talet. Jag har det nu därför att medlemmar ibland skriver om sina diagnoser de fått, och vilka mediciner de står på.
Många medlemmar säger då de kommer till skolan att de har ”ångest”, och det är leverns språk. Det ansåg man redan då jag var ung, och man anser det i Indien. Det är levern som talar om att nåt är generalknas och det vettiga då är att reda ut varför.
Vi leker med tanken att Persbrandt nöjer sig med att enbart äta piller, så kommer de att undanröja symtomet ett tag på att nåt är kardinalfel, och han kommer dels behöva äta det livet ut samt att han blir aldrig av med tungmetallen, som är grundproblemet, och han har goda chanser att sluta som grönsak på långvården för själva förgiftningen försvinner inte utan en avgiftning och leder lätt till totalförlamning längre fram. Den ligger och pyr men han märker inte av den för han har klappat ner ett symtom.
I vår kultur har djur mänskliga rättigheter, men det har inte nödvändigtvis människor, och djur är idag barn. De får leksaker, och mänskliga namn, och folk lägger förmodligen ner mer pengar på djuren än på sina gamla.
Larmklockorna ljuder inte så lätt, med andra ord, och sen är man inte omgiven av folk som talar tungmetaller utan av en hel kompakt hord inom hjälpindustrin som är helt inriktade på ”socialt” och ”psykiskt”. En insjuknad blyförgiftad hjärna kan inte ens tänka på bly med mindre än att någon pekar med hela handen, vilket skolan gör, mot tungmetaller.
I botten är jag en mycket 
Jag plockade ner påstående efter påstående
Skolgården
Det bolaget äger också Speechmart.com som är grundad av mig men ska driftas av ett svenskt IT-gäng. De hyr tjänsten av EMO, och är i färd med att bygga om den inom kort samt lansera den brett.
Lokalgrupperna i Stockholm, Göteborg, Skåne, Värmland, Dalarna, Östergötlands etc är till för att 
Det är nåt kardinalfel då folk är sjuka i 15 (!) år utan att man hittar förgiftningsrötter, speciellt som precis alla symtom skriker ”förgiftning”; yrsel, balansproblem, stickningar i händer och fötter, hjärndimma, osv.
De flesta känner till att för bara en, två generationer sen var kulturen den att man teg om det var nåt. Om det är nåt här på norra Cypern kan folk berätta om det men avslutar med:
Det finns historiska skäl, vi är i botten ett statarfolk, och politiska; samhället vilar på statism sen början av 1900-talet, vi har ett kollektivt medberoende, och många är rotlösa på grund av den gigantiska urbaniseringen, och den har skapat ytliga relationer och det finns flera komplexa orsaker och ”alla” rapporterar till mig att Svensson mår skrutt.
Det sker i samma stund som man inte räknar med en handling; efter analysen av ett problem. Då blir pratandet uteslutande klagan, och därefter lätt självömkan och det påverkar hjärnan enormt.
och möglet åker ut med huvudet före tätt följt av aluminiumet – så skapas en frisk boendemiljö och när man får bort förgiftningsrötterna och avgiftar blir man frisk.
Man får trixa sig fram?
Jag hade kunnat bryta ryggen av mig eller ”bara” blivit utskälld (!) för att jag aldrig blev frisk av all motion, terapisamtal, psykologutredningar och antidepp.
sjukan fort, när dubbelseendet anlände, hade i bästa fall kunnat rädda henne.
Det är skolans sista skolgård, där gamla medlemmar kan snacka med varandra eller bara hålla kontakten, och det de har gemensamt är att de har varit mycket, mycket sjuka och satsade allt på att följa skolans anvisningar för att ta sig ut.
