Vi kan ha rätt svår muskelvärk, och musklerna kan också försvagas, och vi tappar saker lätt. Mitt eget rekord var en midsommarafton då jag hade gjort en Matjesillstårta som jag bara tappade, och den föll i golvet.
Jag har aldrig utrett vad man kan göra åt saken i Sverige utan jag har burit med mig den indiska metoden som jag har fullt förtroende för.
Jag blandar två oljor; Murivenna (samma sida men översatt av Google) och Karpoora Thailam (sv text) och skakar dem först. Jag värmer dem till lite mer än kroppstemperatur och därefter smörjer jag in mig med dem och sitter med oljan i minst en timme.
Man kan också ta en kapsyl av dem vardera, och ha i ett bad, och när man kommer upp ur det låter man oljan sitta kvar på kroppen och torkar sig försiktigt. För att avlägsna den får man tvåla in sig och duscha senare.
Den sistnämnda kan användas vid migrän också: 10 droppar av oljan tas på fingertopparna och gnid sen försiktigt över pannan under 2 minuter. Detta bidrar till att lindra smärta i samband med migrän. Det är emellertid ett tillfälligt botemedel mot migrän som sen ska utredas och botas.
Båda oljorna finns att köpa på nätet på exempelvis Amazon. De kostar uppseendeväckande mycket om man är van vid att köpa dem hos apotekaren på gatan i Indien.
I Indien ger man oss massage en timme varje dag, och då används dessa oljor och ett par till. Det beror väl lite på vilken doktor man har. Numera använder jag dem själv nån gång i månaden bara.
Känns inte som någon ”humanitär stormakt”
Bara synen på detta muskelproblem i Indien, respektive hur folk bemöts i Sverige som medlemmar i skolan berättar om ibland, gör att man undrar på allvar hur det är fatt i Sverige. Svårt sjuka människor, med en inflammerad Hippocampus, och som har oreda även i musklerna verkar man nästan ”leka” med, och jag förstår inte vad man tror att man ska vinna? Ett samhälles enda kapital är medborgarna.
Våra försvagade muskler blir bättre för varje månad som går, och idag har jag egentligen bara ett enda hinder, eller konsekvens, kvar och det är att jag inte orkar byta min vattenflaska. Grannpojken gör det, och jag lär honom att simma.
Jag har upplevt en bestående konsekvens
En konsekvens som är obotlig är att man inte minns speciellt mycket av sjukdomsåren. Jag har hört att en del minnestränar men det kan inte fungera för det är inte själva minnet det är fel på.
Hippocampus är bryggan från den verkliga upplevelsen över till minnesbanken, och det är bryggan som är inflammerad. Inga nya minnen kan skapas normalt. Det fungerar normalt då inflammationen är botad. Jag har inga såna problem alls, och kan läsa igen samt hantera siffror.
Jag har sökbara bloggar, mycket material på FB och foton, som jag lagt upp brett och medvetet då man sa mig från start i Indien att jag annars skulle få en ”lucka”. Vi uppmanades att skriva dagbok t.ex. och föra anteckningar i temaböcker av typen; ”Jag har lovat barnen”, ”Jag har sagt till Anna…”
Min erfarenhet är också den att det man har skrivit minnas man hyfsat. Det som talats till en, eller det man själv har sagt, minns man inte alls på samma sätt.
Skolan skapades för att jag har en personlig tro på att vem som helst med vår sjukdom kan bli återställd och frisk, och det vi gör i skolan är att vi söker ”härma” mitt tillfrisknande.
Vi måste i detta sammanhang fråga oss vad en normal och kärleksfull sjukvårdspersonal i Indien spelat för roll kontra utåtagerande, aggressiva, och gissningsvis alkoholiserat vårdfolk och tjänstemän i Sverige innebär.
Många, det är idag 861 elever i skolans forum, har fått en så usel omvårdnad att en hemsida och utbildning på nätet blir ”fantastik”. Jag har svårt att se nåt annat än att Sverige generellt sett bör skämmas.
Jag simmar / rör mig en timme varje dag, sen nåt år tillbaka, och utan problem.
Men man bör inte bli arg på dem för de ser och hör förmodligen att vi flåsar för absolut ingenting. Vi kan inte gå upp för en trappa, och en del kan inte ens hänga tvätt utan att flåsa våldsamt. Gissningsvis tror de att vi är har dålig kondis.
Sjukdomen, som ofta kallas ME, men har den officiella benämningen ME/CFS, är klassad som neurologisk (WHO ICD-10 G93.3) och benämns av forskare på området ofta som neuroimmunologisk. Den drabbar ca 0,4 % av befolkningen, vilket betyder att det kan finnas upp till 40.000 ME/CFS-sjuka i Sverige. Troligen har bara ett fåtal av dessa fått korrekt diagnos. För vuxna är sjukdomen i dagsläget nästan alltid kronisk, men förhoppningsvis kan biomedicinsk forskning leda till framtida effektiva behandlingar.
Forskning har visat att det på gruppnivå finns avvikelser i nervsystem, immunförsvar och hormonsystem. Sjukdomsgraden kan variera från en mild variant med en lättare nedsättning av funktionsförmågan till svåra fall, där den drabbade är bunden till sitt hem eller helt sängliggande.
Det finns i dag ingen behandling som botar sjukdomen. Däremot kan medicinsk symtomlindring och korrekta råd om sjukdomshantering lindra symtomen. Överansträngning och nya infektioner förvärrar ofta tillståndet. Läs om behandlingar mot ME/CFS.
Det har tyvärr funnits många myter runt sjukdomen, inte minst beroende på den tidigare benämningen ”kroniskt trötthetssyndrom”, som är mycket missvisande. Några av dem är att det skulle vara en ”modediagnos” som bara drabbar medelålders kvinnor, eller ett psykosocialt syndrom. Det har också funnits sammanblandningar mellan ME/CFS och symtomet allmän långvarig trötthet.
Många i skolan har just nu, i skrivandets stund, exakt samma symtom, eller mår likadant allihop, och det gäller också de som inte har börjat ens i skolan.
Det är humbug!
Jag är helt immun mot sånt eftersom jag dels jobbade som programledare på Skol-TV som liten, 15-17 år, och dels har jag arbetat som yrkesförfattare i tio år i landet.
Stor dag igår / idag! 
Några medlemmar i skolan har uppmärksammat mig på att det ligger artiklar ute på nätet som dissar Himalayasaltet, och jag är medveten om det och har läst en Måns Eriksson som har granskat saltet för VOF:s räkning år 2007. Det kommer annan info längre fram i skolan presenterad av en amerikansk näringstjej som går igenom många salter.
Det första jag gjorde, för att jag är författare i botten, var att först berätta det och låta två vittnen, som sett mig under dessa år, tala ut i vårt forum och det innehöll länk till deras FB-sidor.
Här har vi en läkare i England som arbetat med CFS sedan 1985 då han såg sitt första fall. Tjernobylolyckan var 1986 annars hade man tvingats utreda en sån förgiftningskoppling. (Om inte doktorn minns fel eller det läckte ett år innan det small.)
Utmattningssyndrom är ett ord som har börjat höras och synas mer och mer de senaste åren. Det är ett sjukdomstillstånd som folk kan få efter långvarig stress eller andra påfrestningar. Till exempel mycket att göra på jobbet eller händelser i privatlivet.
missbrukare men det är en sanning med modifikation.
Under 2017 kommer det en kurs för denna grupp, då jag är författare till boken ”Botten upp”, som utkom i slutet av 80-talet. Boken är nyligen faktagranskad av proffs som har sagt mig att den håller än – inget nytt under solen. Inte mer än att man är säkrare idag varför tillståndet uppstår. Jag ska ge ut den som e-bok under 2017 och då lär den få ett nyskrivet kapitel om den senaste forskningen.
I Sverige, som enda land i världen enligt vad jag får fram, använder man uttrycket ”utmattningssyndrom” och ”utmattningsdepression” och enligt vårdupplysningen ska man bota det med motion och terapi. Man gör den ”social” eller ”psykisk” – och inte sällan arbetsrelaterad – men det är en fysisk sjukdom. Vidare anser man i Sverige att Chronic Fatigue Syndrom är en annan sjukdom – nåt helt annat.
att ingen har botats i Sverige
